Parkinsons sjukdom

Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som innebär att nervceller börjar förtvina i förtid. Parkinsons sjukdom är den vanligaste neurodegenerativa sjukdomen efter Alzheimers sjukdom. Parkinsons sjukdom är, efter Alzheimers sjukdom, den näst vanligaste så kallade primärt degenerativa nervsjukdomen. Globalt uppskattas nära nio miljoner människor leva med sjukdomen, en siffra som kommer att mer än fördubblas fram till år 2040. Sjukdomen är både kronisk och progressiv vilket innebär att den både är livslång och förvärras med tiden.

Försvagande, progressivt och kostsamt

Parkinson debuterar vanligen efter 60 års ålder men kan även drabba yngre personer. Man vet inte exakt vad som orsakar sjukdomen och det finns idag inget sätt att hindra uppkomsten eller bromsa utvecklingen. Under senare år har ett antal genetiska avvikelser kunnat påvisas, men sammantaget svarar de för en liten andel av alla diagnostiserade fall.

Sjukdomen debuterar med motoriska symtom som förlångsamning (bradykinesi), skakningar och muskelstelhet (rigiditet). Dessa symtom beror på brist på transmittorsubstansen dopamin i hjärnan. Sjukdomsprocessen drabbar även andra nervceller och neurotransmittorsystem och med tiden tillkommer en allt svårare balansrubbning, symtom från autonoma nervsystemet och kognitiva brister.

Levodopa ger rörlighet men orsakar dyskinesier

Ett väldigt stort framsteg i behandlingen gjordes på 1960-talet när bristen på dopamin kunde påvisas och behandling med levodopa introducerades. Levodopa är ett förstadium till dopamin som omvandlas i hjärnan och ersätter det av sjukdomen förlorade dopaminet. Plötsligt kunde patienter som var bundna till sina sängar och rullstolar resa sig upp och gå! Tidigt började man dock se att levodopa som var så effektivt för att minska rörelseförmåga och skakningarna så småningom även började orsaka ofrivilliga rörelser, dyskinesier. Behandlingen blev också med tiden alltmer svårstyrd, patienter utvecklade snabba kast mellan dålig rörlighet och överrörlighet. Behandlingen kan även leda till att patienten drabbas av hallucinationer. En vanlig förnimmelse, som patienter drabbade av detta har, är känslan av närvaro av en annan person i rummet, något som kan stegras till visuella hallucinationer och i svårare fall påtagliga psykotiska symtom med förvrängd verklighetsuppfattning.

Inget botemedel eller tydlig orsak till uppkomsten

Parkinsons sjukdom innebär att nervceller som använder signalsubstansen dopamin långsamt försvinner och nivån av dopamin minskar i hjärnan. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra. Diagnosen av Parkinsons sjukdom sker normalt inte förrän närmare 80 procent av de nervceller som signalerar med hjälp av dopamin har gått förlorade. Det finns idag inget botemedel mot sjukdomen och ingen allmänt accepterad förklaring till varför vissa människor utvecklar den.

Befintlig behandling av Parkinsons sjukdom är helt inriktad på symtomlindring. Standardbehandlingen är med levodopa, ett läkemedel som i kroppen omvandlas till signalsubstansen dopamin. Sedan dess introduktion på 1970-talet har en del nya läkemedel introducerats. Dessa bygger ungefär på samma princip, att på olika sätt öka transmissionen av dopamin, för att på så vis förbättra rörligheten. För att stabilisera motoriken har även pumpstyrda behandlingar av levodopa introducerats, och även idag pågår utvecklingen av pumpstyrt subkutant levodopa. En allt mer vanlig metod att hantera svårbehandlade tillstånd vid Parkinsons sjukdom är att operera in elektroder i hjärnan, så kallad DBS. Metoden bygger på att man med en högfrekvent elektrisk aktivitet stör ut sådana signaler som bidrar till symtom.

Allteftersom sjukdomen fortgår, blir det nödvändigt att lägga till flera läkemedel för att hantera biverkningar som orsakas av levodopa (t.ex. så kallade enzymhämmare). Forskning utförs för att hitta läkemedel som bromsar sjukdomen men är hittills utan framgång. Behandlingsmöjligheterna för personer drabbade av Parkinsons sjukdom är idag långt ifrån optimala. Vi på IRLAB försöker på olika sätt adressera några av de största medicinska behoven vid sjukdomen.